Inlägg
Skrev häromveckan om hur det blev på riktigt, den där eftermiddagen i en sal i Huddinge, när jag fick sticka nål genom hud. Idag blev det på riktigt igen, ännu lite mer. Om rollen förra gången fick kropp fick det idag själ.
Spenderade dagen på vårdcentral. Askulterat förr, men aldrig förr som läkarens "blivande kollega" på riktigt. Nu var det det, på riktigt. Fast riktigt på riktigt blev det inte för att jag fick på mig vit läkarrock. Riktigt på riktigt blev det först i det första patientmötet.
Han var nästan lite uppklädd, det syntes, hade förberett sig för läkarbesöket. Sökte för en banal åkomma som lätt åtgärdades, men hans behov av att prata lyste lång väg. Och han fick prata. Han fick prata om alkoholen, om oron runt provvärdena, om förhoppningarna runt behandlingen han skulle börja med. Han fick prata, läkaren lyssnade, förklarade, lugnade, lyssnade igen. De samtalade, jag lyssnade, eller snarare, uppslukades. Av samtalet, av värmen, av det helande i hela processen. För mannen som lämnade rummet var friskare än mannen som kom in, utan fysiskt ingrepp, utan ny medicin på fickan. Han hade fått prata. Han hade fått tid. Han hade fått en varm hand på axeln, Några lugnande ord.
Det pratas så mycket om stressen. Om läkarbristen. Resurserna som inte räcker. tiden som inte räcker. Byråkratin som tar all tid. Det må så vara. Men tet var inte vad jag såg idag. Det jag såg idag var möten. Var helande processer. Var läkekonst.
Och då, just då, i det första fina mötet, fick den själ, läkarrollen. Den läkarroll jag vill fylla. Och jag klev ännu ett steg upp i min övertygelse. Om hur rätt det här är.
Mmmm, jag förstår precis det du beskriver..men från andra sidan. Min husläkare är precis så. Närvarande, lyssnande tar mig på allvar även om det bara är en liten grej. Inte aroganta som några andra som jag har mött är, kanske för att dom inte har rätt feeling för det som läkar rollen, på något sätt har missuppfattat sin mission. Själva mötet med patienten borde ju vara en stor del av "grejen" för en läkare. Att lyssna "bakom" orden. Men det kräver stor närvaro+empati.
SvaraRaderaMin husläkare sa vid ett tillfälle när jag tackade för all den tid som hon gav mig att hon brukade säga till sina läkarstudenter att det är en av de viktigaste sakerna..att vara närvarande lyssnande när det är det som behövs...för hon kan också vara snabbt beslutsfattande när det behövs...Oj så långt och pratir det här blev :)