Döden, döden

Vi har läst cancer den här veckan. Och förra. Fått föreläst om cancer. Löst patientfall om cancer. Studerat anatomiska preparat med cancer. Visats celler med cancer. Cancer, som drabbar var tredje person i Sverige. Cancer, som fler fortfarande dör av än överlever. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara muntra veckor. Men ändå.

Efter en hel dags genomgång av alla sätt cancer kan uppstå på, kändes det helt osannolikt att inte åtminstone någon av alla tänkbara processer för carciogenes skedde i min kropp just nu. Och varje riskfaktor som nämndes följdes av en sökning i minnet efter alla gånger jag utsatt mig för just den. Jag eller någon nära. För bland någon nära ryms de, eller kommer rymmas. Cancerdiagnoserna. Inte bara de som skapas i min egen fantasi, utan de verkliga. Den biten är inte hypokondri. Den är på riktigt.

Vi har läst om infektioner. Om parasiter och virus. Om arterioskleros och hjärtsjukdom. Det var inga problem. Men cancer. Det skrämmer. Fler dör i hjärtsjukdomar. Sannolikheten att jag ska drabbas av ett virus på bussen är dagligen överhängande. Och många parasiter dödar på otäckt sätt. Ändå är det cancer som skrämmer. Kanske för man kan äta rätt och träna. Man kan undvika insjöar i Afrika. Och den slår till ändå.

Kanske för att den slår till ändå. Och det var skönt med en dags paus idag, på vårdcentral. Vila, bland ryggvärk och streptokocker och urinvägsinfektion och sömnsvårigheter. Bland allt det vanliga, det sjuka men inte dödliga. Vila, tills den dök upp, torrhostan. Som hållit i sig länge, hos honom som på 76e året, som fortfarande klippte hela stora gräsmattan med gammeldags gräsklippare. Och skottade snö. Förutom nu, för torrhostan besvärade. Han, som cyklade och promenerade, mycket och gärna. Förutom nu, för med torrhostan hade den kommit, anfåddheten. Han, som stolt berättade att han slutat röka på dagen för nio år sen. Efter 45 år av dagliga cigaretter. Då var den där igen, som en ond skugga. Cancern. Och inget skydd fanns.

Jag nämnde det för en kompis i helgen. Hur jobbigt jag faktiskt tyckte det var. Att sitta så många dagar och höra om något så allvarligt, så sjukt, så skrämmande. Om cancer. Hans svar var lika självklart som inte. ”Men du trodde väl inte att man bara läser om glada och muntra saker när man läser till läkare?

Och det trodde jag självklart inte. Och vill inte heller. Jag sökte mig medvetet från det glättiga till det meningsfulla, från det som snuddar vid till det som berör. Och det är ju det vi under ett och ett halvt års tragglande av alla otaliga friska processer i kroppen längtat efter. Den sjuka människan. Att komma närmare det som sen ska fylla våra dagar. Och det är intressant. Väldigt intressant. Saker fastnar på ett annat sätt, fascinerar på ett djupare plan. Men jag kommer hem trött, delvis för att dagarna är långa, men mest för att de berör. De tynger, tröttar och rör runt, allt samtidigt, Skolan har fått en ny dimension, och fakta blir mer än fakta.

Det är lika bra att vänja sig. Det här är vad som väntar nu. Och jag ser fram emot det, även om det gör vissa dagar mindre muntra. För så är livet. Så är verkligheten. Den verklighet jag vill vara nära. Människor dör av cancer, nu liksom förr, och att jag lär mig precis hur gör dem inte fler. Förhoppningsvis, på sikt, kanske lite färre. Skolan kan vara bra även när den inte är munter. Det är lika bra att vänja sig. Imorgon väntar heldag om döden...