Om att överleva Huddinge

Det börjar snöa på vägen till pendeltåget. Lätta flingor som yr i ishavsvinden som dykt upp från ingenstans. Som om vädergudarna fått nys om vart vi är på väg. För det snöar alltid i Huddinge.

Trängs på pendeltåget, fastnar med A i diskussion om något säkert oviktigt men många gånger intressantare än världen utanför pendeltågsvagnen, och missar nästan att gå av. Men går av. Flemingsberg. Rulltrappan fungerar för en gångs skull, men annars är sig likt. Som det brukar. Och snöflingorna blir fler.

Vi irrar i korridorer. Letar efter B någonting, ett rum som ser ut som alla andra rum, i korridorer som ser ut som alla andra korridorer. Och det är väldigt stort och väldigt lite SÖS och vi längtar tillbaka. Hittar salen, utan den kaffevagn vi tyst hoppats på, hittar de rangliga bänkarna som nästan rasar ihop när någon sätter sig framför, vilket någon gör eftersom rummet är nästan fullt. Geriatrik. Hon är inte alls dålig på att prata men vi är enormt dåliga på att lyssna. Och bilderna är fyllda med staplar som alla säger nästan samma sak, och vi vandrar mellan tillstånden stupurös och somnolent. När vi försöker lyssna. Vilket vi ändå gör ganska stor del av tiden, men 4 timmar är lång tid i ett rum nästan utan luft, och ganska ofta vandrar blicken ner på telefonen eller ut genom fönstret. Där det snöar uppåt nu. Bara i Huddinge snöar det uppåt.

Så blir det tillslut lunch och vi letar oss genom evighetslånga korridorer som känns öde till kandisrummet som känns allt annat än öde. Microkön sträcker sig ut i korridoren, och vi väntar snällt på att värma våra sorgligt ihopsatta matlådor. Äter till slut ljummna fiskbullar ihoptryckta på kanten av ett bord. Och älskar just nu SÖS mer än någonsin. Rummet saknar fönster, men vi vet att det snöar ute.  

Och på eftermiddagen lär vi oss om fallrisk och osteoporos, och ser film i dålig upplösning om demenssjukdom. Och håller oss mirakulöst nog vakna helt utan kaffe, eftersom pressbyrån är enormt långt bort och risken att gå vilse på vägen tillbaka är för stor att ta. Missar precis tåget och konstaterar på den iskalla plattformen att vi är att vi är igenom 20% nu. Fyra dagar kvar. Av Huddinge. Och säkert av snö. 

Det är egentligen inte ett dugg synd om oss. Man överlever Huddinge. Det är det många som har gjort. Och snö i mars. Det har ännu fler. Men när jag klev ut från södra station hade det slutat snöa. Såg SÖS fasad trona mot blå himmel. SÖS, där solen nästan alltid skiner. Och längtade. Längtade hem.