Slippery slope...

Jag brukar inte skolka. Eller, rättning, jag skolkar faktiskt aldrig. Till den grad att det blir korkat. Jag går plikttroget på föreläsningar som inte ger mig någonting. Som jag inte lär mig ett dugg på. Som jag precis lika gärna, eller kanske ännu hellre, kunde skippat. Det sitter jag plikttroget av. Lyssnar visserligen ofta inte så fokuserat, men är där. Skolkar inte. Eller, skolkade inte...

 

Det började väl kanske sådär tredje dagen in på veckan. På veckan av föreläsningar som nästan alla var sådär smärtsamt tråkiga. Vi gick tidigare. Missade medvetet. Det gick bara inte att vara kvar. Och det gav inget. Noga genomtänkt och övervägt. Nästa föreläsning kom vi inte till förrän i första rasten. Och stannade sen inte heller hela. För den var likadan. Morgonen efter kom jag visserligen dit, men vände i dörren av bara uppsynen av powerpointbilden projecerad på skärmen. Och eftermiddagens föreläsning valdes bort, efter att från schemat ha konstaterat att den kommer vara meningslös, eller tråkig, eller...bara inte värd att gå på. Och igår fortsatte det med att jag utan att ens ha detaljkollat schemat, hoppade över dagens föreläsningar. Det går ju liksom så bra, det här skolkandet. Jag har ju sånt flow...

Det tog 3 dagar för att gå från att alltid gå på allting, till att uppenbarligen aldrig gå på någonting. Utan ens något tillhörande dåligt samvete. Tur att föreläsningarna nästan är slut. Annars hade jag fått ta mig själv i kragen. Ringa ett samtal hem och prata allvar. Kalla in mig själv till rektorn kanske. Säga till mig att skärpa mig. Nu har jag lite överseende. Vet inte riktigt varför. Men inser att det var en väldig tur att jag inte kom på det här redan på gymnasiet...