Om orkanen, och någon som förändrat

Om 2 dagar är hemresan bokad. Inne på de sista dagarna i den fantastiska staden. Spelar domino med Betty på kvällen, kamomillte nu. Tar nya brickor ur Obamapåsen, ”The bag of hope”. Vissa kvällar. Andra kvällar, äter långa goda middagar på sorliga restauranger med vänner, nya och gamla. Diskuterar senaste valdebatten mycket längre än vad som är motiverat givet att alla ändå tycker lika. Sitter på brandtrappan i oktobervärmen och skriver. Eller läser. Eller lyssnar på gatans sorl. Hamnar på bokrelease bland förläggare och litteraturkunniga. Fast jag inte kan något om litteratur. Och på intervallträning med marathonkillarna i gryningen. Fast jag springer långsammast. Sticker ut och passar in på samma gång, som man gör i den här staden. I världens bästa stad. Och den är lika fantastiskt som alltid

Om 2 dagar är hemresan bokad, men så kom den, orkanen. Som ska peaka över New York just om två dagar. Som riskerar göra så att jag inte alls åker hem då. Som riskerar hålla mig kvar här, i världens bästa stad. Hade det varit förra året, hade jag älskat det. Jag hade hoppats och önskat att orkanen skulle komma, och stanna länge. Men nu är det inte så.

Nu är det inte så, trots att staden är lika fantastisk som alltid. Trots det är allt ändå annorlunda. Staden är fantastisk men det är Stokholm också. Det är livet i Stockholm också. Och jag lämnar därför med samma förväntan som jag kom. Lämnar utan melankoli och olust. Lämnar med en längtan tillbaka. Men en annan gång, inte nu.

Jag har inte kommit fram till kloka insikter runt livets mening. Inte landat i vad jag vill med livet. Inte blivit en mognare person, som klarar att förstå att New York är bäst just så här, i korta doser.  Ändå. Något har förändrats. Någon har förändrat.

Någon har förändrat. Och det är till livet där hemma som han nu är en del av som jag längtar. Och det är med honom jag vill återvända. Hit. Och till en massa ställen. Och det är med honom jag vill en väldig massa saker. Och det är det som gör allting annorlunda. Det är det som gör avskedet enkelt, avskedet för nu. Som gör att jag inte hoppas på orkanen. Som sätter allt i nya ljus. Som får mig att längta till dagarna som kommer. Vardagarna. Som får mig att tycka om det, Stockholmslivet. Utan att dagarna är fyllda med nya upptäckter, äventyr och fantastiska upplevelser. Just nu räcker det med att dagarna innehåller ett ”vi”. Ett helt nytt vi. Det är äventyr nog. Det är nog att upptäcka. Det är mer fantastiskt än staden. Just nu mer fantastiskt än det mesta. Därför behövs inga orkaner.